Det pågår en kraftig förändring av byggandet i Stockholm. Det handlar om en radikalt ny syn på hur hus och kvarter skall byggas och formas och - för att använda några förenklande ord - det lustiga är att detta sker utan nämnvärd debatt.
Det som sker i Stockholms innerstad är flera saker. Men det mest förändrande och som kommer ha betydelse för kommande generationer och redan för nästkommande generations planering av fortsättningen är att Stockholm växer på bredden och höjden. För att ta några exempel har delar av klarakvarteren runt Centrastationen omskapats rejält. Stora, höga moderna byggnader i stål och glas har uppförts eller är på väg att uppföras. I dagarna tas beslut om två torn (Kallade Tors Torn) som blir ungefär 60 meter höga och som skall ligga i det planerade nya sjukhus- och forskningsområdet mm mellan Stockholm och Solna, just där bussarna från St:Eriksplan idag åker över till Karolinska. För årstafältet, Skanstull och flera andra områden finns skisser och tankar i samma riktning: Större och högre.
Denna radikala omvandling och förändring leds politiskt av moderaterna och inte för att jag själv är just moderat utan för sakens skull är jag personligen mycket positiv till dessa förändringar. Snarare hålls kraften i dessa onödigtvis tillbaka av en rad hinder i planförutsättningar, tankegångar mm som jag hoppas redan nästkommande generation löser och att vi om 10-20 år får se betydligt högre och större hus växa fram.
Men min stora undran gäller inte detta. Utan snarare hur allt detta kunna ske och sker utan nämnvärd debatt. Och framförallt: Utan nämnvärt motstånd!
Några folkpartister, miljöpartister och som alltid kommunisterna i vänstern är förståss emot. Men inga protestmöten. Inga listor från grannskapen. Inga demonstrationer. Ingen flod av arga insändare eller initierade inlägg. Lite grand, javisst. En del inlägg, vissa reservationer, spridda röster.
Ett rimligt sätt att tolka detta är att stockholmarna gillar vad de ser. Den så kallade stora, tysta majoriteten är positiv till utvecklingen och de som händelsevis är emot har svårt att mobilisera.
Därmed skulle man i så fall kunna säga att vår egna tids ganska rejäla förvandling och nyriktning av byggandet i Stockholm har i allt väsentligt stöd i samtiden. Stockholmarna ger helt enkelt sitt tysta samförstånd till den förda politiken.
söndag 14 mars 2010
tisdag 9 februari 2010
Nödvändigt uttåg ur Afghanistan
När två ytterligare soldater från Sverige nu dödats i Afghanistan kommer som ett brev på posten den svenska diskussionen igång - med kända debattörer och många gånger redan på förhand givna och kända argument.
Men i långa stycken kan man säga att hela frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan redan är besvarad. Egentligen behöver man inte byta argument kring detta och ställa sig den serie av mer eller mindre svårbesvarade frågor som hela frågan om den militära aktiviteten där väcker.
I grund och botten är det en bra sak att Sverige deltar i detta krig. Det är väl förankrat på alla politiska och folkliga plan och att två soldater dödats ändrar ingenting.
Av de 15-20 länder som deltar på västsidan har Sverige förlorat sammanlagt 4 soldater. Endast Estland har förlorat färre, 3 stycken. Norge har förlorat 5, Danmark 31, Tyskland och Frankrike runt 50 var och så vidare och England runt 240 och flest har USA förlorat. Närmare 1000 amerikanska soldater har fått sätta livet till i detta krig och i långa stycken står antalet dödade egna soldater i direkt proportion till hur många från respektive land som deltar.
Men det som gör ett uttåg nödvändigt för Sveriges del är inte vare sig krigslyckan eller frånvaron av denna, humanitära eller politiska aspekter eller etiska synpunkter.
Utan skälet är att Obama meddelat att från sommaren 2011 kommer USA börja dra tillbaka sina styrkor från området. Man kommer alltså inleda en minskning av sina militära närvaro i Afghanistan redan om ett och ett halvt år.
Blir detta verklighet - och inget talar emot detta - så ändras förutsättningarna allteftersom så radikalt för de små ländernas militära förutsättningar att det blir nödvändigt för också dem att dra sig ur. Länder som Sverige, Danmark, Norge och så vidare kan ju aldrig fylla upp det USA står för. Med USA:s och några av de större ländernas uttåg ökar riskerna markant för de soldater från små länder som händelsvis skulle stanna kvar: All aggression kommer då riktas mot dessa hela begränsade militära styrkorna.
Militären skall alltså bort från Afghanistan och uttåget inleds nästa år. Detta synes vara det faktiska läget och kan rimligen inte innebära något annat än att Sverige av nödvändighet också måste lämna landet.
Vad diskussionen borde handla om är hur det överhuvud skall vara möjligt att påverka utvecklingen i Afghanistan efter västländernas militära uttåg. Hela tanken med att hindra talibanernas återkomst till makten kommer sättas på kanske oöverstigliga hinder när militären lämnat landet.
Men det militära uttåget är nödvändigt och bör inledas inom något år.
Men i långa stycken kan man säga att hela frågan om svensk militär närvaro i Afghanistan redan är besvarad. Egentligen behöver man inte byta argument kring detta och ställa sig den serie av mer eller mindre svårbesvarade frågor som hela frågan om den militära aktiviteten där väcker.
I grund och botten är det en bra sak att Sverige deltar i detta krig. Det är väl förankrat på alla politiska och folkliga plan och att två soldater dödats ändrar ingenting.
Av de 15-20 länder som deltar på västsidan har Sverige förlorat sammanlagt 4 soldater. Endast Estland har förlorat färre, 3 stycken. Norge har förlorat 5, Danmark 31, Tyskland och Frankrike runt 50 var och så vidare och England runt 240 och flest har USA förlorat. Närmare 1000 amerikanska soldater har fått sätta livet till i detta krig och i långa stycken står antalet dödade egna soldater i direkt proportion till hur många från respektive land som deltar.
Men det som gör ett uttåg nödvändigt för Sveriges del är inte vare sig krigslyckan eller frånvaron av denna, humanitära eller politiska aspekter eller etiska synpunkter.
Utan skälet är att Obama meddelat att från sommaren 2011 kommer USA börja dra tillbaka sina styrkor från området. Man kommer alltså inleda en minskning av sina militära närvaro i Afghanistan redan om ett och ett halvt år.
Blir detta verklighet - och inget talar emot detta - så ändras förutsättningarna allteftersom så radikalt för de små ländernas militära förutsättningar att det blir nödvändigt för också dem att dra sig ur. Länder som Sverige, Danmark, Norge och så vidare kan ju aldrig fylla upp det USA står för. Med USA:s och några av de större ländernas uttåg ökar riskerna markant för de soldater från små länder som händelsvis skulle stanna kvar: All aggression kommer då riktas mot dessa hela begränsade militära styrkorna.
Militären skall alltså bort från Afghanistan och uttåget inleds nästa år. Detta synes vara det faktiska läget och kan rimligen inte innebära något annat än att Sverige av nödvändighet också måste lämna landet.
Vad diskussionen borde handla om är hur det överhuvud skall vara möjligt att påverka utvecklingen i Afghanistan efter västländernas militära uttåg. Hela tanken med att hindra talibanernas återkomst till makten kommer sättas på kanske oöverstigliga hinder när militären lämnat landet.
Men det militära uttåget är nödvändigt och bör inledas inom något år.
måndag 1 februari 2010
INGEN FÖRNEDRING
På www.newsmill.se skrev jag den 24 januari 2010 att en framkastad tanke från moderaternas partisekreterare om att kvinnor skall kvoteras in i börsbolagens styrelser strider mot grundläggande liberala och konservativa idéer. Att det hela är en förnedrande övning i moderat socialism som saknar stöd i partiets idétraditioner.
Andra moderater har i likhet med mig reagerat. Avståndstagandet har varit lågmält men bestämt.
I partiledardebatten på TV igår den 31 januari 2010 gav så Fredrik Reinfeldt beskedet att något förslag om kvotering av kvinnor inte kommer läggas fram kommande mandatperiod (åren 2010-2014). Inte heller de övriga borgerliga partierna stödjer frågan.
Olyckligt okänsligt att gå ut med denna tanke kan man tycka när det så uppenbart saknar stöd i såväl de egna som övriga borgerliga led.
Nu är denna förnedrande övning i förment jämställdhet i alla händelser undanstädad.
För gott är det bara att hoppas.
Andra moderater har i likhet med mig reagerat. Avståndstagandet har varit lågmält men bestämt.
I partiledardebatten på TV igår den 31 januari 2010 gav så Fredrik Reinfeldt beskedet att något förslag om kvotering av kvinnor inte kommer läggas fram kommande mandatperiod (åren 2010-2014). Inte heller de övriga borgerliga partierna stödjer frågan.
Olyckligt okänsligt att gå ut med denna tanke kan man tycka när det så uppenbart saknar stöd i såväl de egna som övriga borgerliga led.
Nu är denna förnedrande övning i förment jämställdhet i alla händelser undanstädad.
För gott är det bara att hoppas.
söndag 31 januari 2010
Niqab och Burka: Envars rätt?
Rätten för envar att bära olika former av ansiktstäckande bonader (Niqab, Burka osv) måste ur ett liberalt perspektiv vara glasklar. Denna rätt är en självklarhet. Var och en bestämmer över sitt utseende och sin kropp. Det allvarliga ligger i om politiker och offentliga tjänstemän får för sig att ingripa mot detta med lagar och förhållsningsregler. Då är det de som är problemet.
Man kan jämföra det med att vara hippie och ha huvudet fullt täckt av hår. Eller den som har massor av tatueringar eller hjälm med visir eller vad man vill. Var och en har rätt att vara hippie och ha på sig hjälm. Ur liberal synpunkt kan man gå så långt som att säga att var och en har rätt att klä sig och i övrigt styra ut sig precis som man vill. Den som ifrågasätter detta är själva problemet.
Men så går man då över till en slags praktisk verklighet. Hur gör man då i en värld där kläder, utsmyckingar mm samtidigt markerar grupptillhörighet av olika slag? Ett exempel som ställer det hela i blixbelysning är detta med uniformer:
Det var intill 2002 i lag förbjudet att uppträda i politiska uniformer. Lagen tillkom 1947 för att hindra att folk bar nazistuniform. Regeringsrätten fann emellertid 1996 att denna lag stred mot bland annat yttrandefriheten och lagen avskaffades.
Att gå naken överallt i alla lägen skulle kunna vara ett brott (till exempel ofredande eller rent av någon form av sexuell kränkning)och torde alltså inte vara tillåtet.
Och någon skyldighet för någon - oavsett det är en offentlig tjänsteman eller inte - att visa sitt ansikte kan knappast finnas. På vilken grund då?
Hur är det då med religiösa, kulturellt markerande eller till exempel nationella dräkter och klädesplagg? Hur skall man förhålla sig när religionsfrihet, yttrandefrihet, vars och ens rätt att klä sig som man vill mm skall kollideras mot allt detta?
Ge ett hållbart skäl till varför Niqab och Burka inte skall vara fritt att bära för envar - även i offentlig tjänst?
Man kan jämföra det med att vara hippie och ha huvudet fullt täckt av hår. Eller den som har massor av tatueringar eller hjälm med visir eller vad man vill. Var och en har rätt att vara hippie och ha på sig hjälm. Ur liberal synpunkt kan man gå så långt som att säga att var och en har rätt att klä sig och i övrigt styra ut sig precis som man vill. Den som ifrågasätter detta är själva problemet.
Men så går man då över till en slags praktisk verklighet. Hur gör man då i en värld där kläder, utsmyckingar mm samtidigt markerar grupptillhörighet av olika slag? Ett exempel som ställer det hela i blixbelysning är detta med uniformer:
Det var intill 2002 i lag förbjudet att uppträda i politiska uniformer. Lagen tillkom 1947 för att hindra att folk bar nazistuniform. Regeringsrätten fann emellertid 1996 att denna lag stred mot bland annat yttrandefriheten och lagen avskaffades.
Att gå naken överallt i alla lägen skulle kunna vara ett brott (till exempel ofredande eller rent av någon form av sexuell kränkning)och torde alltså inte vara tillåtet.
Och någon skyldighet för någon - oavsett det är en offentlig tjänsteman eller inte - att visa sitt ansikte kan knappast finnas. På vilken grund då?
Hur är det då med religiösa, kulturellt markerande eller till exempel nationella dräkter och klädesplagg? Hur skall man förhålla sig när religionsfrihet, yttrandefrihet, vars och ens rätt att klä sig som man vill mm skall kollideras mot allt detta?
Ge ett hållbart skäl till varför Niqab och Burka inte skall vara fritt att bära för envar - även i offentlig tjänst?
tisdag 12 januari 2010
Den snåla karaktären
I skolan hade vi en kille i klassen som hette A. Han kom från ett till synes ordnat arbetarhem präglat av enkla men hållfasta regler.
A var relativt duktig i skolan och duktig i idrott. Inte så han stack ut eller så, men han var hyggligt med på det mesta. Just att sticka ut, att utmärka sig, var inget som hyllades i hans hem.
Han hade ett visst förakt för den svage - men var märkligt aukoritetsberoende. Han bjussade aldrig på slumpen, men ville gärna ha den av andra. Han var lätt penalistisk och påpekade när folk kom för sent, om de gjorde små misstag och så vidare. Han var snål. Och han var feg.
Det hela ställdes på sin spets när en av klassens ledargestalter R. på en orientering tagit en bit av en markeringsremsa och vår kolleriske gymnastiklärare därför menade att han inte fick vara med i vårt klasslag i den stundande skolturneringen i basket.
Vid ett möte med hela klassen beslutades att om inte R. fick vara med så skulle vi andra bojkotta turneringen.
Sagt och gjort. Turneringen skulle gå av stapeln. Grabbarna i vår klass stod mangrannt inför hela högstadiet och meddelade vår bojkott.
Men då satte gympaläraren i sin aukoritet: - Den som vägrar får sänkt betyg!
Nonsens naturligtvis.
Men vad tror ni hände? Ja, just det. Den fege och snåle A. valde rädd för sitt eget skinn att bryta överenskommelsen och sprang ut på planen. Kvar stod i slutändan endast jag och R. och de som ändå inte var uttagna.
A. var en utmärkt kontrollant och protokollförare. Han var en av de få som njöt i den cirkulerande rollen som "klassens ordningsman". Hans förakt för svaghet i kombination med auktoritetslydnad i förening med hyggligt, men begränsat, intellekt var vämjeligt men lärorikt.
Hårt tillspetsat insåg jag redan då att övergången från denne snåle karaktär till mera otäcka former var hårfin. Han skulle utan vidare kunna administrera i princip vilka system som helst.
A. blev småningom revisor och varje gång vi stött på varandra har han dels ryggat tillbaka inför min livsbana som han fascineras av, del samtidigt letat sprickor och fel i någon mening hos alla våra tidigare klasskamrater. En drift att förkrympa och förlöjliga och dimuniera präglar hans människosyn. Och så skrattar han gärna högt och omotiverat när han utstöter sånt om andra han själv tycker om att höra.
Det har gått bra för A. Inga risker är tagna. Statlig anställning. Pensionssparande, lagom stort radhus, en lagom hustru som ler och säger betydelselösheter. Han är naturligtvis med i styrelsen i den lokala vägföreningen och samlar nogrannt alla protokoll. Bokför. Påpekar. Vill göra karriär i föreningen. Dissidenter skall tas med hjälp av penalistisk formalia. Rädd.
Har Ni stött på sorten?
Jag har. Och förvånats. Att de inte ser att vi ser rakt igenom dem!
Och så detta med hur lätta de är att sätta plats! Lite auktoritet bara.
Men samtidigt så förundras jag över dessa karaktärer. Eller som psykiatriprofessorn Ulf Åsgård sade för något år sedan i Efterlyst när han beskrev just denna snåla, lät inskränkte, rädde, bokförande, karaktären - ungefärligt citat:
"De lider av en form av outredd bokstavsstörning som de omedvetet lärt sig tygla genom noggrann penal hållning till protokollet och som de faktiskt fått viss uppskattning för. Men inskränkt är det".
Så möts vi då och då i livet A. och jag. Han uppträder i olika skepnader. Jag har sett han förut. Jag vet att han inte vet riktigt vilken avsikt han har men han är som alltid driftig och självpåtagen med sin förstora jaguppfattning.
Själv har jag fortfarande inte fått klart för mig: Vart kommer denna karaktär ifrån egentligen? Och så denna iaktagelse: Tänk vad snälla vi svenskar är. Vi tar med A. också - fast bara till en viss gräns förståss.
För hur det än är så är vi svenskar samtidigt ett ganska viljestarkt och påhittigt folk som inte kan föras ner i nogrannt, ofta negativt, bokförda detaljer. Vi behöver kanske A. till en viss gräns. Men skulle A. få styra skulle vi leva i småaktighet.
I slutändan blir han av med sitt inflytande och hålls nere. Normaliseras ned till den hans mamma lärde honom. Sticker inte ut, trygg, ofarlig.
Så kära läsare: Ägna inte mer tid åt A. (jag fick inspiration till detta inlägg efter mailkontakt med B. från samma grundskoleklass! - Hej förresten).
Må gott!
A var relativt duktig i skolan och duktig i idrott. Inte så han stack ut eller så, men han var hyggligt med på det mesta. Just att sticka ut, att utmärka sig, var inget som hyllades i hans hem.
Han hade ett visst förakt för den svage - men var märkligt aukoritetsberoende. Han bjussade aldrig på slumpen, men ville gärna ha den av andra. Han var lätt penalistisk och påpekade när folk kom för sent, om de gjorde små misstag och så vidare. Han var snål. Och han var feg.
Det hela ställdes på sin spets när en av klassens ledargestalter R. på en orientering tagit en bit av en markeringsremsa och vår kolleriske gymnastiklärare därför menade att han inte fick vara med i vårt klasslag i den stundande skolturneringen i basket.
Vid ett möte med hela klassen beslutades att om inte R. fick vara med så skulle vi andra bojkotta turneringen.
Sagt och gjort. Turneringen skulle gå av stapeln. Grabbarna i vår klass stod mangrannt inför hela högstadiet och meddelade vår bojkott.
Men då satte gympaläraren i sin aukoritet: - Den som vägrar får sänkt betyg!
Nonsens naturligtvis.
Men vad tror ni hände? Ja, just det. Den fege och snåle A. valde rädd för sitt eget skinn att bryta överenskommelsen och sprang ut på planen. Kvar stod i slutändan endast jag och R. och de som ändå inte var uttagna.
A. var en utmärkt kontrollant och protokollförare. Han var en av de få som njöt i den cirkulerande rollen som "klassens ordningsman". Hans förakt för svaghet i kombination med auktoritetslydnad i förening med hyggligt, men begränsat, intellekt var vämjeligt men lärorikt.
Hårt tillspetsat insåg jag redan då att övergången från denne snåle karaktär till mera otäcka former var hårfin. Han skulle utan vidare kunna administrera i princip vilka system som helst.
A. blev småningom revisor och varje gång vi stött på varandra har han dels ryggat tillbaka inför min livsbana som han fascineras av, del samtidigt letat sprickor och fel i någon mening hos alla våra tidigare klasskamrater. En drift att förkrympa och förlöjliga och dimuniera präglar hans människosyn. Och så skrattar han gärna högt och omotiverat när han utstöter sånt om andra han själv tycker om att höra.
Det har gått bra för A. Inga risker är tagna. Statlig anställning. Pensionssparande, lagom stort radhus, en lagom hustru som ler och säger betydelselösheter. Han är naturligtvis med i styrelsen i den lokala vägföreningen och samlar nogrannt alla protokoll. Bokför. Påpekar. Vill göra karriär i föreningen. Dissidenter skall tas med hjälp av penalistisk formalia. Rädd.
Har Ni stött på sorten?
Jag har. Och förvånats. Att de inte ser att vi ser rakt igenom dem!
Och så detta med hur lätta de är att sätta plats! Lite auktoritet bara.
Men samtidigt så förundras jag över dessa karaktärer. Eller som psykiatriprofessorn Ulf Åsgård sade för något år sedan i Efterlyst när han beskrev just denna snåla, lät inskränkte, rädde, bokförande, karaktären - ungefärligt citat:
"De lider av en form av outredd bokstavsstörning som de omedvetet lärt sig tygla genom noggrann penal hållning till protokollet och som de faktiskt fått viss uppskattning för. Men inskränkt är det".
Så möts vi då och då i livet A. och jag. Han uppträder i olika skepnader. Jag har sett han förut. Jag vet att han inte vet riktigt vilken avsikt han har men han är som alltid driftig och självpåtagen med sin förstora jaguppfattning.
Själv har jag fortfarande inte fått klart för mig: Vart kommer denna karaktär ifrån egentligen? Och så denna iaktagelse: Tänk vad snälla vi svenskar är. Vi tar med A. också - fast bara till en viss gräns förståss.
För hur det än är så är vi svenskar samtidigt ett ganska viljestarkt och påhittigt folk som inte kan föras ner i nogrannt, ofta negativt, bokförda detaljer. Vi behöver kanske A. till en viss gräns. Men skulle A. få styra skulle vi leva i småaktighet.
I slutändan blir han av med sitt inflytande och hålls nere. Normaliseras ned till den hans mamma lärde honom. Sticker inte ut, trygg, ofarlig.
Så kära läsare: Ägna inte mer tid åt A. (jag fick inspiration till detta inlägg efter mailkontakt med B. från samma grundskoleklass! - Hej förresten).
Må gott!
lördag 2 januari 2010
Sahlin och kommunismen
Vi har i Sverige en mycket egendomlig politisk situation på vänstersidan. Med endast ett enda undantag under en enda mandatperiod för 40 år sedan har socialdemokraterna stött sitt maktinnehav på kommunisterna. Under Sahlins ledning har man dessutom tagit ett steg längre: Numera går man ut med beskedet om en kommande gemensam plattform med mp och vänsterpartiet. Vänsterpartiet, ett kommunistiskt parti, uppöjs utan en blinkning till regeringsunderlag.
Hela situationen är på många sätt grotesk. Vänsterpartiet har sitt ursprung i kommunismen och är uttalat socialistiska. (Se deras partiprogram mm på www.vansterpartiet.se). Det finns dessutom tydliga ideologiska kopplingar mellan denna slags socialism och kopplingar mellan kommunism, socialism och nationalsocialismen. Det gäller synen på det offentliga ägandet, maktanalyser, den kollektivistiska människosynen mm.
I kommunismens och socialismens namn har under 1900-talet begåtts massmord i Ryssland, Kina, Kambodja och så vidare. Kommunismen och socialismen tillhör liksom nationalsocialismen i grunden de mest avskyvärda ideologier som överhuvudtaget tänkas kan. Massmord, deportationer, förtryck av grannfolk, sytematiska utrensningar av oliktänkande, kväsande av alla normala demokratiska spelregler osv. Spåren och märkena från kommunismen och socialismen ger inga andra besked än att bland regimer som utgått från dessa udeologier är de mest avskyvärda människan sett.
Men utan att blinka har vi i svensk politik ett regeringsalternativ som uttalat stödjer sig på ett parti med rötter i kommunismen och som är uttalat som de säger socialistiska.
Sahlin och socialdemokraterna bör tydligt hållas ansvarige för denna makabra situation att de vilar sitt regeringsalternativ på ett kommunistiskt-socialistiskt parti.
Hela situationen är på många sätt grotesk. Vänsterpartiet har sitt ursprung i kommunismen och är uttalat socialistiska. (Se deras partiprogram mm på www.vansterpartiet.se). Det finns dessutom tydliga ideologiska kopplingar mellan denna slags socialism och kopplingar mellan kommunism, socialism och nationalsocialismen. Det gäller synen på det offentliga ägandet, maktanalyser, den kollektivistiska människosynen mm.
I kommunismens och socialismens namn har under 1900-talet begåtts massmord i Ryssland, Kina, Kambodja och så vidare. Kommunismen och socialismen tillhör liksom nationalsocialismen i grunden de mest avskyvärda ideologier som överhuvudtaget tänkas kan. Massmord, deportationer, förtryck av grannfolk, sytematiska utrensningar av oliktänkande, kväsande av alla normala demokratiska spelregler osv. Spåren och märkena från kommunismen och socialismen ger inga andra besked än att bland regimer som utgått från dessa udeologier är de mest avskyvärda människan sett.
Men utan att blinka har vi i svensk politik ett regeringsalternativ som uttalat stödjer sig på ett parti med rötter i kommunismen och som är uttalat som de säger socialistiska.
Sahlin och socialdemokraterna bör tydligt hållas ansvarige för denna makabra situation att de vilar sitt regeringsalternativ på ett kommunistiskt-socialistiskt parti.
tisdag 29 december 2009
Kalle Anka och socialismen
På den amerikanska detabbsiten Slate (www.slate.com) har Jeremy Stahl beskrivit oss svenskars vana att titta på Kalle Anka klockan 3 på eftermiddagen på julafton. Efter en noggrann beskrivning av denna vana utifrån en rad upptänkliga aspekter kommer han fram till att det är en bisarr företelese detta med Kalle klockan 3. Alltså att halva svenska folket sitter knäpptysta och tittar på gamla tecknade Disneyfilmer.
Det är alltid spännande att ta del av utomståendens uppfattningar om Sverige och svenskarna. Däremot missar han en av poängerna med denna vana. Den har passat socialisternas önskemål om avkristning och sekularisering väl.
När Kalle visades första gången 1959 hade vi en enda och statlig TV-kanal. Parallellt har då landet styrts i decennier av socialdemokrater och kommunister och skulle så göra i ytterligare 18 år därefter.
På socialdemokraternas och kommunisternas agenda har - uttryckt i partiprogram och i andra former - funnits en strävan efter att, för att tala med olika socialdemokratiska partiprogram, lyfta ut religionen och införa en konfessionsfri skola. En allmän misstro mot kristendom och religion i allmänhet har präglat båda dessa partiers program och politik.
Julafton handlar i grunden om att fira Jesu födelse. Det är därför vi firar denna dag. Men några försök att etablera detta i grunden i TV-utbudet i den först enda statliga TV-kanalen och därefter sedan 1969 i någon av de båda statliga TV-kanalerna har inte gjorts under det långvariga socialistiska maktinnehavet. Tvärtom.
För den socialistiska maktapparaten har det passat bra med en urvattning och då fanns plötsligt Kalle där och passade som hand i handske. Harmlös och meningslös och ett enkelt nöje främst för de små.
Själv har jag suttit där närmast varenda julafton kl. 3 sedan tidiga barnsben och i familjeklanen njutit i tystnad och andakt.
Det är alltid spännande att ta del av utomståendens uppfattningar om Sverige och svenskarna. Däremot missar han en av poängerna med denna vana. Den har passat socialisternas önskemål om avkristning och sekularisering väl.
När Kalle visades första gången 1959 hade vi en enda och statlig TV-kanal. Parallellt har då landet styrts i decennier av socialdemokrater och kommunister och skulle så göra i ytterligare 18 år därefter.
På socialdemokraternas och kommunisternas agenda har - uttryckt i partiprogram och i andra former - funnits en strävan efter att, för att tala med olika socialdemokratiska partiprogram, lyfta ut religionen och införa en konfessionsfri skola. En allmän misstro mot kristendom och religion i allmänhet har präglat båda dessa partiers program och politik.
Julafton handlar i grunden om att fira Jesu födelse. Det är därför vi firar denna dag. Men några försök att etablera detta i grunden i TV-utbudet i den först enda statliga TV-kanalen och därefter sedan 1969 i någon av de båda statliga TV-kanalerna har inte gjorts under det långvariga socialistiska maktinnehavet. Tvärtom.
För den socialistiska maktapparaten har det passat bra med en urvattning och då fanns plötsligt Kalle där och passade som hand i handske. Harmlös och meningslös och ett enkelt nöje främst för de små.
Själv har jag suttit där närmast varenda julafton kl. 3 sedan tidiga barnsben och i familjeklanen njutit i tystnad och andakt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)