Niqab och Burka: Envars rätt?

Rätten för envar att bära olika former av ansiktstäckande bonader (Niqab, Burka osv) måste ur ett liberalt perspektiv vara glasklar. Denna rätt är en självklarhet. Var och en bestämmer över sitt utseende och sin kropp. Det allvarliga ligger i om politiker och offentliga tjänstemän får för sig att ingripa mot detta med lagar och förhållsningsregler. Då är det de som är problemet.

Man kan jämföra det med att vara hippie och ha huvudet fullt täckt av hår. Eller den som har massor av tatueringar eller hjälm med visir eller vad man vill. Var och en har rätt att vara hippie och ha på sig hjälm. Ur liberal synpunkt kan man gå så långt som att säga att var och en har rätt att klä sig och i övrigt styra ut sig precis som man vill. Den som ifrågasätter detta är själva problemet.

Men så går man då över till en slags praktisk verklighet. Hur gör man då i en värld där kläder, utsmyckingar mm samtidigt markerar grupptillhörighet av olika slag? Ett exempel som ställer det hela i blixbelysning är detta med uniformer:

Det var intill 2002 i lag förbjudet att uppträda i politiska uniformer. Lagen tillkom 1947 för att hindra att folk bar nazistuniform. Regeringsrätten fann emellertid 1996 att denna lag stred mot bland annat yttrandefriheten och lagen avskaffades.

Att gå naken överallt i alla lägen skulle kunna vara ett brott (till exempel ofredande eller rent av någon form av sexuell kränkning)och torde alltså inte vara tillåtet.

Och någon skyldighet för någon - oavsett det är en offentlig tjänsteman eller inte - att visa sitt ansikte kan knappast finnas. På vilken grund då?

Hur är det då med religiösa, kulturellt markerande eller till exempel nationella dräkter och klädesplagg? Hur skall man förhålla sig när religionsfrihet, yttrandefrihet, vars och ens rätt att klä sig som man vill mm skall kollideras mot allt detta?

Ge ett hållbart skäl till varför Niqab och Burka inte skall vara fritt att bära för envar - även i offentlig tjänst?

Den snåla karaktären

I skolan hade vi en kille i klassen som hette A. Han kom från ett till synes ordnat arbetarhem präglat av enkla men hållfasta regler.

A var relativt duktig i skolan och duktig i idrott. Inte så han stack ut eller så, men han var hyggligt med på det mesta. Just att sticka ut, att utmärka sig, var inget som hyllades i hans hem.

Han hade ett visst förakt för den svage - men var märkligt aukoritetsberoende. Han bjussade aldrig på slumpen, men ville gärna ha den av andra. Han var lätt penalistisk och påpekade när folk kom för sent, om de gjorde små misstag och så vidare. Han var snål. Och han var feg.

Det hela ställdes på sin spets när en av klassens ledargestalter R. på en orientering tagit en bit av en markeringsremsa och vår kolleriske gymnastiklärare därför menade att han inte fick vara med i vårt klasslag i den stundande skolturneringen i basket.

Vid ett möte med hela klassen beslutades att om inte R. fick vara med så skulle vi andra bojkotta turneringen.

Sagt och gjort. Turneringen skulle gå av stapeln. Grabbarna i vår klass stod mangrannt inför hela högstadiet och meddelade vår bojkott.

Men då satte gympaläraren i sin aukoritet: - Den som vägrar får sänkt betyg!
Nonsens naturligtvis.

Men vad tror ni hände? Ja, just det. Den fege och snåle A. valde rädd för sitt eget skinn att bryta överenskommelsen och sprang ut på planen. Kvar stod i slutändan endast jag och R. och de som ändå inte var uttagna.

A. var en utmärkt kontrollant och protokollförare. Han var en av de få som njöt i den cirkulerande rollen som "klassens ordningsman". Hans förakt för svaghet i kombination med auktoritetslydnad i förening med hyggligt, men begränsat, intellekt var vämjeligt men lärorikt.

Hårt tillspetsat insåg jag redan då att övergången från denne snåle karaktär till mera otäcka former var hårfin. Han skulle utan vidare kunna administrera i princip vilka system som helst.

A. blev småningom revisor och varje gång vi stött på varandra har han dels ryggat tillbaka inför min livsbana som han fascineras av, del samtidigt letat sprickor och fel i någon mening hos alla våra tidigare klasskamrater. En drift att förkrympa och förlöjliga och dimuniera präglar hans människosyn. Och så skrattar han gärna högt och omotiverat när han utstöter sånt om andra han själv tycker om att höra.

Det har gått bra för A. Inga risker är tagna. Statlig anställning. Pensionssparande, lagom stort radhus, en lagom hustru som ler och säger betydelselösheter. Han är naturligtvis med i styrelsen i den lokala vägföreningen och samlar nogrannt alla protokoll. Bokför. Påpekar. Vill göra karriär i föreningen. Dissidenter skall tas med hjälp av penalistisk formalia. Rädd.

Har Ni stött på sorten?

Jag har. Och förvånats. Att de inte ser att vi ser rakt igenom dem!

Och så detta med hur lätta de är att sätta plats! Lite auktoritet bara.

Men samtidigt så förundras jag över dessa karaktärer. Eller som psykiatriprofessorn Ulf Åsgård sade för något år sedan i Efterlyst när han beskrev just denna snåla, lät inskränkte, rädde, bokförande, karaktären - ungefärligt citat:

"De lider av en form av outredd bokstavsstörning som de omedvetet lärt sig tygla genom noggrann penal hållning till protokollet och som de faktiskt fått viss uppskattning för. Men inskränkt är det".

Så möts vi då och då i livet A. och jag. Han uppträder i olika skepnader. Jag har sett han förut. Jag vet att han inte vet riktigt vilken avsikt han har men han är som alltid driftig och självpåtagen med sin förstora jaguppfattning.

Själv har jag fortfarande inte fått klart för mig: Vart kommer denna karaktär ifrån egentligen? Och så denna iaktagelse: Tänk vad snälla vi svenskar är. Vi tar med A. också - fast bara till en viss gräns förståss.

För hur det än är så är vi svenskar samtidigt ett ganska viljestarkt och påhittigt folk som inte kan föras ner i nogrannt, ofta negativt, bokförda detaljer. Vi behöver kanske A. till en viss gräns. Men skulle A. få styra skulle vi leva i småaktighet.

I slutändan blir han av med sitt inflytande och hålls nere. Normaliseras ned till den hans mamma lärde honom. Sticker inte ut, trygg, ofarlig.

Så kära läsare: Ägna inte mer tid åt A. (jag fick inspiration till detta inlägg efter mailkontakt med B. från samma grundskoleklass! - Hej förresten).

Må gott!

Sahlin och kommunismen

Vi har i Sverige en mycket egendomlig politisk situation på vänstersidan. Med endast ett enda undantag under en enda mandatperiod för 40 år sedan har socialdemokraterna stött sitt maktinnehav på kommunisterna. Under Sahlins ledning har man dessutom tagit ett steg längre: Numera går man ut med beskedet om en kommande gemensam plattform med mp och vänsterpartiet. Vänsterpartiet, ett kommunistiskt parti, uppöjs utan en blinkning till regeringsunderlag.

Hela situationen är på många sätt grotesk. Vänsterpartiet har sitt ursprung i kommunismen och är uttalat socialistiska. (Se deras partiprogram mm på www.vansterpartiet.se). Det finns dessutom tydliga ideologiska kopplingar mellan denna slags socialism och kopplingar mellan kommunism, socialism och nationalsocialismen. Det gäller synen på det offentliga ägandet, maktanalyser, den kollektivistiska människosynen mm.

I kommunismens och socialismens namn har under 1900-talet begåtts massmord i Ryssland, Kina, Kambodja och så vidare. Kommunismen och socialismen tillhör liksom nationalsocialismen i grunden de mest avskyvärda ideologier som överhuvudtaget tänkas kan. Massmord, deportationer, förtryck av grannfolk, sytematiska utrensningar av oliktänkande, kväsande av alla normala demokratiska spelregler osv. Spåren och märkena från kommunismen och socialismen ger inga andra besked än att bland regimer som utgått från dessa udeologier är de mest avskyvärda människan sett.

Men utan att blinka har vi i svensk politik ett regeringsalternativ som uttalat stödjer sig på ett parti med rötter i kommunismen och som är uttalat som de säger socialistiska.

Sahlin och socialdemokraterna bör tydligt hållas ansvarige för denna makabra situation att de vilar sitt regeringsalternativ på ett kommunistiskt-socialistiskt parti.