Stockholm förändras i tyst samförstånd

Det pågår en kraftig förändring av byggandet i Stockholm. Det handlar om en radikalt ny syn på hur hus och kvarter skall byggas och formas och - för att använda några förenklande ord - det lustiga är att detta sker utan nämnvärd debatt.

Det som sker i Stockholms innerstad är flera saker. Men det mest förändrande och som kommer ha betydelse för kommande generationer och redan för nästkommande generations planering av fortsättningen är att Stockholm växer på bredden och höjden. För att ta några exempel har delar av klarakvarteren runt Centrastationen omskapats rejält. Stora, höga moderna byggnader i stål och glas har uppförts eller är på väg att uppföras. I dagarna tas beslut om två torn (Kallade Tors Torn) som blir ungefär 60 meter höga och som skall ligga i det planerade nya sjukhus- och forskningsområdet mm mellan Stockholm och Solna, just där bussarna från St:Eriksplan idag åker över till Karolinska. För årstafältet, Skanstull och flera andra områden finns skisser och tankar i samma riktning: Större och högre.

Denna radikala omvandling och förändring leds politiskt av moderaterna och inte för att jag själv är just moderat utan för sakens skull är jag personligen mycket positiv till dessa förändringar. Snarare hålls kraften i dessa onödigtvis tillbaka av en rad hinder i planförutsättningar, tankegångar mm som jag hoppas redan nästkommande generation löser och att vi om 10-20 år får se betydligt högre och större hus växa fram.

Men min stora undran gäller inte detta. Utan snarare hur allt detta kunna ske och sker utan nämnvärd debatt. Och framförallt: Utan nämnvärt motstånd!

Några folkpartister, miljöpartister och som alltid kommunisterna i vänstern är förståss emot. Men inga protestmöten. Inga listor från grannskapen. Inga demonstrationer. Ingen flod av arga insändare eller initierade inlägg. Lite grand, javisst. En del inlägg, vissa reservationer, spridda röster.

Ett rimligt sätt att tolka detta är att stockholmarna gillar vad de ser. Den så kallade stora, tysta majoriteten är positiv till utvecklingen och de som händelsevis är emot har svårt att mobilisera.

Därmed skulle man i så fall kunna säga att vår egna tids ganska rejäla förvandling och nyriktning av byggandet i Stockholm har i allt väsentligt stöd i samtiden. Stockholmarna ger helt enkelt sitt tysta samförstånd till den förda politiken.